Tiden rullar på men ändå känns det som den står still

Jag står vid ett vägskäl där många vägar korsas. Den vägen som lockar fruktar jag. Jag är rädd för att testa mina vingar och gå dit jag vill. Men samtidigt tillåter jag mig inte hindras utan trotsar min rädsla. Det är inte lätt, det är det tuffaste jag kan göra. Jag har ett starkt kontroll behov och jag är rädd för vägens gång. framtiden.
Samtidigt vill jag inte så kvar på samma plats där jag befinner mig nu. jag vill gå iväg från min trygghet. Jag är inte den som är den som fegar ut när det gäller min egna personliga utveckling. Utmaning i personlighet är den största och absolut den tuffaste, fysiska utmaningar är ingenting jämnfört med sitt psykiska äventyr.
Jag kan kallas för fegis för att jag inte vågar åka den där bergoch dalbanan men det berör mig inte i ryggen. Jag vet att jag inte är feg utan sanningen är att jag är betydligt modigare än många utav oss. Ni hade minsann inte vågat göra det jag ska göra. Trotsa min trygghet och mitt psykiska skick. Jag kanske inte kommer att klara det, men det får tiden utvisa. Jag vill inte vara klyschig och säga positivt att ja de gick inte men jag prövade iallafall. Jag kommer att knäckas om jag inte klara det. det kommer jag.
MEN!!Min PÅ ska inte vinna över mig.. jag ska ge den en match.
Jag mår inte bra här hemma. Jag lever ett liv som inte är jag. Jag är inte den som sitter hemma själv och deppar utan jag är den som är ute i stadens vimmel. Jag gör det som faller mig in. Helst skulle jag vilja klona mig själv i flera x så jag kan vara på flera ställer samtidigt. Jag vill aldrig missa något. Återigen mitt kontroll behov som talar. Men den senaste tiden har jag fått tillbringa mestadels tiden själv. Mina vänner har träffat kärlek. Min vänskap har dubbleras. Nu har man fått deras kärlek till vänskapen. Träffa bästa vännen på en kaffe är resultatet 3 personer på kaffe. Jag, du och Han. Trevligt tycker jag. men inte alltid. Det gör sanningen ont. Du känner mig inte längre. Du Tar mig för den personen jag är när jag träffar er. Är jag mig själv. Ja! säger jag allt som jag hade velat säga till dig.Nej!
Du vet ingenting vad jag gör, du vet ingenting hur jag mår. kan kanske tyckas att det är upp till mig att berätta men hur många gånger har jag den chansen?
Jag känner mig ensam och liten ska du veta, du bryr dig om mig det vet jag. Du älskar mig det vet jag. Jag önska bara att du någongång gav mig en varm kram och frågar hur jag mår. Jag berättar då.allt.

Hjälp mig att vinna, rösta på min bikini här!

Hemlös i mina tankar...

Igår trotsade jag min PÅ och åkte på en fest med endast fåtal jag kände.
Det var jobbigt precis när vi kom då jag började tänka tankar som tänk om jag får en PÅ här med alla dessa människor som jag inte känner.
Mer eller mindre halsa jag ett glas vin för att få mig lugn.
Resten av kvällen flöt på bra och jag kände mig precis så som jag gjorde förr när jag var full.
Vet att man inte ska bedöva sina känslor med alkohol det gjorde jag väl mer eller mindre igår för att komma på andra tankar MEN jag drack inte för att jag skulle må bra. Jag vill ha kul som alla andra. Jag är ung och vill leva det livet som jag vill och inte nån PÅ som ska styra mina val och känslor.
Idag mår jag inte så bra. Har en blandning av bakfullhet och ångest.
Min psykolog pratade så mycket om alkohol+ångest sist så det har gjort att jag tänker på att jag ska när somhelst få en ångestattack efter som hon sa det.
Jag sitter bokstavligt talat och inväntar en.
Vad det värt att gå ut igår.. JA! Jag vill inte anpassa mig till min PÅ, vet inte om det är rätt eller fel.

Nu till en annan historia som berör mig.
Vägen hem igår tog jag ett stopp på 7/11 där träffade jag en man som satt på en stol.
Eftersom jag är som jag är gick jag givetvis fram till denna man just för att jag inte blundar för orättvisor.
Håkan Silver var hans namn.
En man som var så vacker med sina bruna stora ögon och silver färgat hår.
Jag fråga hur han mådde och varför han satt där.
Han svara att han var hemlös.
Jag bjöd på godis men han ville inte ha för det är inte bra för tänderna.
Han fråga om jag någonsin hade gjort en rotfyllning vilket jag inte har, det var svaret varför han inte tog emot mitt godis.
Han sa flera gånger att han fick skylla sig själv att han bodde på gatan och han själv har satt sig i den situation som han befann sig i.
Han fick mig att börja gråta.
Ingen människa på jorden förtjänar att ha ett liv på gatan.
Som hemlös är man en människa utan värde, personen är som ett levande skräp.
Jag hade velat stanna längre med honom, jag hade velat bjuda honom på en varm kaffe eller lite mat.
Vi skulle sitta prata hela natten, jag hade velat dela med mig med min värme och trygghet. Men vi kramades om och sa hejdå.
Jag var tvungen att gå, gå till min vagn som skulle ta mig hem.
Till Mitt Hem.

Bra och bra?
Vart hos frisören, det gick ok.
Fick ta 2 lugnande innan för dämpa min nervositet inför besöket.
Det känns som ett misslyckade att jag dolde mina besvär i tabletter, men andra sidan så är allt så nytt för mig så jag måste se det som att jag faktiskt inte hade någon annan utväg.
Har gått med i en grupp på facebook som är för alla med PÅ. Den hjälper på något sett.
Jag skriver exakt vad jag tänker och man får svar att personer har det likadant.
Jag är inte ensam!
Ikväll ska jag till min bästa vän och kolla film känns bra är dock lite halv seg efter ataraxen.
Nu när man är insatt i hela ångest baletten så pusslar man ihop pussel och börjar se klarhet i vissa frågetecken
Har tex kommit på att jag har ångestmage och det har jag nog haft i flera år.
Nu de senaste dagarna har magen vart ur balans och det beror nog på att hela jag inte är i form.
För hoppningsvis får jag träffa psykologen nästa vecka. Nu tar jag nya tag.

Ur facebook:
SA skriver-

sitter uppe, kan inte sova. Vaknade med en konstig olust känsla som inte vill lägga sej, något är i görningen, men jag vet inte vad. Hemskt när det känns som om något inte är rätt men man inte vet vad det är. Ska lägga mej i sängen och se om lite sudoku kan trötta ut mej, måste sova, ska jobba imorgon. Gonatt

jag kommenterar-hoppas att allt gick bra. hade likadant med igår, en olust känsla och en känsla att ja höll på att försvinna. Konstigt när man känner så.Själv tror jag att ja håller på att dö när ja känner så, att ja inte alls har PÅ utan att läkare har missat nått fel på mig..hmm... har verkligen kommit på att min PÅ beror på min dödsångest och min oro över den. Ska ta upp detta med min psykolog. Men hoppas det gick bra för dig o du är väldigt stark att klarar av att jobba. kram på dig

NI svarar-Obehaglig känsla måste jag säga, upplever den ibland jag med ! Det kan kännas olustigt allt som är rätt va det är. Jag kan få för mig att jag ska försvinna, att jag ska vakna ur en dröm, att jag egentligen inte lever, att huset ska sprängas, att det är krig och en massa soldater på väg in. Eller vad som helst, katastroftankar helt enkelt.

FACEBOOK!
Min P-ångest yttrar sig på kvällarna, jag vet inte varför men ja tror att jag är orolig för min sömn.Det känns varje gång när håller på att sömna att jag tar mitt sista andetag osv.
Sen så har jag väldigt dödsångest, är rädd för döden, är rädd för att lämna mina nära o kära för jag vet att vissa av dom inte skulle kunna leva vidare om jag gick bort.
Idag ska jag till frisören.. får se hur det går.. ska ta lite lugnande innan :)
Sen så har det hänt en stor sak i mitt liv, jag har fått jobbet i norge som jag har velat ha i ett år! jag har länge velat åka bort från sverige för ett tag för att testa lite nytt träffa nya människor vilket jag älskar. Jag vill känna att ja saknar mina vänner familj o sverige,Vet att det är bra för mig att åka iväg, jobbet varar i 3 månader. man tjänar grymt med pengar så min plan är att ja ska ut o göra en långresa i höst/vinter.
Eftersom att min PÅ är nytt för mig så har jag bara träffat min psykolog EN gång och jobbet börjar om 3 veckor.
Va tycker ni att jag ska göra? ja är jätte rädd att jag får PÅ i norge och att jag inte kommer att klara att vara där.. men andra sidan kanske de är nyckeln ur denna jobbiga period som ja befinner mig i just nu, Jag vill inte att min PÅ ska vinna över mig men den är på god väg.

NI svarar- Om du inte orkar åka, ta det inte som ett misslyckande. Det är viktigt ! Men försök åka, när jag jobbade en kort period nu efter jul så hade jag skyhög förväntansångest, men jag trotsade. Talade om för min omgivning att jag hade detta, och stod ut. Efter 1 vecka, var de lugnt. efter 2 veckor var i stort sett min PÅ borta. Jag tänkte skriva ut mig från psyk, men så vart jag arbetslös och allt föll igen. Så mitt råd, om du bestämmer dig för att åka: Tveka inte, bestäm dig i så fall och kör på det, om du blir osäker på vilket du ska göra så är det svårare. Men som sagt, orkar du så är de inget att gräva ner sig i. Lycka till ! Hör gärna av dig om du vill prata, jag pendlade 20 mil om dan då btw. Har också funderat på norgejobb,var ska du och jobba ?

okej... vet inte va som hände...
PANIKÅNGEST med stora bokstäver.
Torr i halsen.
svårt att få luft.
Svettningar.
hjärtklappning.
ont i hjärtat.
illamående.
Spänd:Käkar, Hals, Nacke och axlar.
SKAKAR!!
känns som jag försvinner från livet att min kropp ger upp.
Rädd att ja kommer att dö, vilket i sin tur gör att paniken stiger.
har tagit 2 atarax 10mg nu känner att skakningarna lindrast något. Har fortfarande svårt att andas. Om ja höll på att dö, då borde jag väl vara död nu eller? Mitt problem är när ja får en sån här kraftig PÅ att jag verkligen tror att slutet är här. innerst inne vet jag att de är PÅ men ändå tänker jag att "denna gången är det på riktigt, nu kommer jag att dö".
Varför kan jag inte sätta mig ner, ta det lungt och tänka "du har just nu lite ångest, aaandas"
Denna gången hade jag ont i hjärtat, har det fortfarande faktiskt :/
Börjar känna mig lite vissen, typ trött, Tänk om jag har en hjärtattack? hur vet man det?!
Vågar inte gå o lägga mig, e rädd för att jag somnar in för gott då.

Tänkvärt

Hade mig inte någon riktig ångest attack på HELA dagen igår, det var nära några gånger men jag styrde bort den.
Gårdagen var den bästa på mycket länge fick nämligen reda på att jag fick jobbet i grannlandet.
Ett jävla skit jobb är vad det är men jag kommer bort härifrån.
En grundliggande orsak till min ångest är nog mitt nuvarande jobb, jag trivs där men något vill ta mig därifrån.
Jag känner mig inlåst, friheten finns utanför lokalen.
Har jobbat där i 3,5 år och det är 3år för mycket.
Det finns så mycket skitsnack och alla pratar om varandra vad som är rätt och fel.
Det finns inga rätt och fel utan det är åsikter som vissa inte kan acceptera.
Jag är inte den personen som klankar ner på andras svagheter för att göra mig till en större och bättre person men jag tillåter mig själv klankas ner för att göra vissa människor till en bättre person. Jag tår åt mig, går emot mig själv och håller med vissa fördomar för att inte bli ner klankad på. Jag vill inte någon människa ska ogilla mig men det skulle vara onaturligt. Jag gillar ju inte alla. På något sett kanske det är en prestations ångest att passa in . Jag kan inte leva upp till alla krav där, för det är inte jag.
Men ändå gör jag mig själv en otjänst och försöker. Det gör mig dåligt.
Allt är ytligt, alla ska på nått sett vara större och bättre personen än den andra. Allt som är emot mina handlingar och synsätt.
Man blir som i en bubbla, man blir likadan. Vet att jag själv sitter där och snackar om andras klädstil, jag blir än av dom. Jag tappar mitt riktiga jag och bli en person som jag hatar. alltså hatar jag mig själv.
Min självkänsla är inte min bästa sida men det är något som jag ska jobba på.
Jag ska börja lyssna mer på mig själv och göra det som jag vill. Om jag inte vill göra en viss sak så ska jag inte göra det, folk får prata då. Hellre det än att jag gör nått som jag inte vill.
Invecklat är allt och det är väl jag som person nu med. Vet knappt vem jag är. Men inser mer och mer saker och ting. Jag är mer människa nu än innan allt hände.

Den vackraste människan för mig är människan som har kämpat, gått igenom svåra motgångar i livet och har besegrat dom. DEN människa är vacker, den människan berättar genom sitt yttre och mående att allt går om man vill. Bakom varje ärr eller rynka finns en historia. När den människan ler då vet jag att det är äkta. Det är vackert.