Tänkvärt

Hade mig inte någon riktig ångest attack på HELA dagen igår, det var nära några gånger men jag styrde bort den.
Gårdagen var den bästa på mycket länge fick nämligen reda på att jag fick jobbet i grannlandet.
Ett jävla skit jobb är vad det är men jag kommer bort härifrån.
En grundliggande orsak till min ångest är nog mitt nuvarande jobb, jag trivs där men något vill ta mig därifrån.
Jag känner mig inlåst, friheten finns utanför lokalen.
Har jobbat där i 3,5 år och det är 3år för mycket.
Det finns så mycket skitsnack och alla pratar om varandra vad som är rätt och fel.
Det finns inga rätt och fel utan det är åsikter som vissa inte kan acceptera.
Jag är inte den personen som klankar ner på andras svagheter för att göra mig till en större och bättre person men jag tillåter mig själv klankas ner för att göra vissa människor till en bättre person. Jag tår åt mig, går emot mig själv och håller med vissa fördomar för att inte bli ner klankad på. Jag vill inte någon människa ska ogilla mig men det skulle vara onaturligt. Jag gillar ju inte alla. På något sett kanske det är en prestations ångest att passa in . Jag kan inte leva upp till alla krav där, för det är inte jag.
Men ändå gör jag mig själv en otjänst och försöker. Det gör mig dåligt.
Allt är ytligt, alla ska på nått sett vara större och bättre personen än den andra. Allt som är emot mina handlingar och synsätt.
Man blir som i en bubbla, man blir likadan. Vet att jag själv sitter där och snackar om andras klädstil, jag blir än av dom. Jag tappar mitt riktiga jag och bli en person som jag hatar. alltså hatar jag mig själv.
Min självkänsla är inte min bästa sida men det är något som jag ska jobba på.
Jag ska börja lyssna mer på mig själv och göra det som jag vill. Om jag inte vill göra en viss sak så ska jag inte göra det, folk får prata då. Hellre det än att jag gör nått som jag inte vill.
Invecklat är allt och det är väl jag som person nu med. Vet knappt vem jag är. Men inser mer och mer saker och ting. Jag är mer människa nu än innan allt hände.

Den vackraste människan för mig är människan som har kämpat, gått igenom svåra motgångar i livet och har besegrat dom. DEN människa är vacker, den människan berättar genom sitt yttre och mående att allt går om man vill. Bakom varje ärr eller rynka finns en historia. När den människan ler då vet jag att det är äkta. Det är vackert.