Mitt liv har tagit en ny vändning som sagt..
Dagen efter nyår drabbades jag av en panikångest attack.
Min första gång att få drabbas av denna hemska upplevelse, hjärtat slutade slå och jag tog mitt sista andetag..trodde jag.
I ren panik ringde jag 112 lades in på sjukhus och var under observation under 3 dagar.
Det var inget fel på mig och jag skickades hem utan någon förklaring vad det egentligen var.
Min sjuksköterska inom mig sade att det var en panik ångest attack, jag diagnoserade mig själv med lite hjälp av google.
Att få panikångest som vuxen vad som alla alarm inombords ringde, min barndom kom i fatt mig.
Jag vet att min barndom har påverkat mig, påverkat mig att se livet på ett annat sett.
Jag ser livet från den djupa sidan.
Jag är inte naiv som 50% av männsikorna är, att livet är lätt att leva.
Alla regaerar olika på händelser i livet men de människor som har/haft motgångar ser livets händelser på andra perspektiv, man mäter händelsens grad.

Jag tror att man måste få vara med om något traumatiskt för att lära sig livets gåta och gång.
Det är då man verkligen lär känna sig själv, på djupet.

Mina första år som flicka var perfekt, stor familj med många lurviga husdjur och med mycket kärlek.
Min största dröm var att få en lilla syster och att bli en ny Carola.
Att vara ensam tjej med 3 bröder har inte alltid vart lätt speciellt inte under mina barndomsår.
Jag har alltid vart pappas flicka, fått allt jag har pekat på och jag behandlades som en förmögen ömtålig vas-ingen fick röra mig, det var brödernas ord och löften.
Mina bröder har gjort den jag är idag, en person som jag är stolt över att få vara.
Att bara ha bröder har gjort att jag inte är en typsik tjej tjej.
Har aldrig drömt om att bli prinsessa eller om stora sagolika bröllop.
Jag skulle bli Zorro och Mc gayver var min stora idol.

Att sedan barndoms idyllen förändrades från en dag till en annan är för mig en gåta, vill minnas att det började när min mamma bytte jobb.
Då mobbningen blev ett faktum.. inte för mig utan för min mammas del.
Det var då jag första gången fick se min vackra mamma försvinna från sin kropp.
Ut gick hon men in kom en annan , en kvinna som jag inte känner men som jag fortfarande kallar mamma.

En sak till..

Är man en elak människa om man gläds i andras olycka?

Är jag en bitter människa då?

Jag menar givetvis inte sorg eller dylikt utan vetskapen att det kanske inte går så bra för vissa ibland, såsom den perfekta personen/familjen på ytan visar sig senare att skilsmässa eller otrohetskandaler förekommer till det vanliga..

en tanke bara..

Lycklig

När är man lycklig?

Det är en fråga som jag ställer mig ofta.

Jag har/haft mina lyckliga stunder.

Men är jag ständigt lycklig? nej.

Ni som ständigt påstår att "jag är så lycklig" vad har du i ditt liv som jag inte har?

Jag undrar också vart platsen lycklig är, jag har ett uselt lokalsinne, beror nog på det varför jag inte hittar när jag ständigt letar.

Synonym på lycklig är ord som nöjd och glad.

Jag är väldigt ofta nöjd och glad, men något fattas för att kunna säga att jag är lycklig.

Det känns som ett mäktigt ord som inte får missbrukas.

Nu har jag startat en ny blogg.
Eftersom mitt liv har påbörjat ett nytt kapitel kändes det som ett bra alternativ.